2 252 ord, 12 minuters lästid
Uppdaterad den 27 november 2023. Fakta kontrollerad av Robert Underwood, forskningschef
Praktiskt taget alla moderna människor önskar sig ett längre och hälsosammare liv där åldrandets symptom och effekter minimeras. Även om åldrandet i sig inte är någon störning eller sjukdom (även om vissa hävdar motsatsen), är det en avgörande faktor för utvecklingen av en rad allvarliga sjukdomar, däribland kroniska sjukdomar som påverkar livskvaliteten negativt. EnligtNational Institute on Ageing påskyndar många av dessa sjukdomar dessutom den naturliga åldringsprocessen, vilket förvärrar dess effekter. Detta leder till en försämring av fysiska och kognitiva funktioner samt en allmän minskning av hälsolivslängd, välbefinnande och motståndskraft.
Forskningen om hur man kan leva längre, så kallad livslängdsvetenskap, syftar till att ta reda på varför vi åldras och vad som händer i våra kroppar under denna process. Det är avgörande att kunna skilja mellan normalt åldrande och de biologiska processer som orsakar sjukdomar. Inflammation är till exempel en naturlig del av läkningsprocessen. Men om det förekommer långvarig inflammation i kroppen utan någon specifik orsak, såsom en infektion, kan det öka risken för att drabbas av åldersrelaterade sjukdomar och få dessa sjukdomar att förvärras snabbare.

Enligt Harvard Health kan man leva betydligt längre genom att anamma hälsosamma vanor.I en studie från Harvard T.H. Chan School of Public Healthanalyserades data från över 78 000 kvinnor och 40 000 män, där man granskade data från 34 år för kvinnorna och 28 år för männen.
Forskarna utvärderade uppgifter om fysisk aktivitet, kostvanor, kroppsvikt, alkoholkonsumtion och rökning. De fann att personer som levde ett hälsosamt liv och hade hälsosamma kostvanor, höll en hälsosam vikt samt varken rökte eller drack överdrivet, levde längre. I genomsnitt levde de kvinnor som levde hälsosammast 14 år längre, och männen 12 år längre. Personer som inte hade några hälsosamma vanor löpte en betydligt större risk att avlida i förtid till följd av hjärt- och kärlsjukdomar eller cancer.
Det är också viktigt att notera att livslängd inte är den enda indikatorn på välbefinnande under ålderdomen. Livslängd avser det uppskattade antalet år som en person kommer att leva. ”Hälsolängd” är det antal år som en person förväntas leva i god hälsa utan att drabbas av kroniska sjukdomar, funktionsnedsättningar, kognitiv försämring och sjukdomar.
Även om framstegen inom den moderna hälso- och sjukvården har förbättrat både livslängden och den hälsosamma livslängden,tyder data på att ökningen av livslängden har överstigit förlängningen av den hälsosamma livslängden. Detta innebär att vi lever längre, men att vi drabbas av kroniska hälsoproblem under en längre period mot slutet av våra liv.
I den här artikeln ska vi undersöka vetenskapen och genetiken bakom åldrande och hälsolivslängd. I del 2 av den här serien kommer vi att ge rekommendationer för hur du kan optimera din hälsa och skydda den i takt med att den naturliga åldringsprocessen fortskrider.
Vetenskapen om åldrande och livslängd
Vad är åldrande?
Åldrande är en naturlig biologisk process som beror på att en rad cellulära och molekylära skador ackumuleras i kroppen. Denna ackumulering leder till en gradvis försämring av de mentala och fysiska förmågorna samt en ökad risk att avlida till följd av kroniska sjukdomar.
Dessa förändringar sker inte linjärt och kan inträffa i vilken ålder som helst. Åldrandet är ofta kopplat till livsstils- och miljöfaktorer, liksom till stress, skador och traumatiska händelser.

De cellulära och molekylära mekanismerna bakom åldrandet
På cell- och molekylnivå innebär åldrandet en ackumulering av cellskador, däribland DNA-mutationer, skador, felveckade proteiner samt nedsatt funktion hos celler, organeller och mitokondrier.
Dessa förändringar leder till att dysfunktionella celler utvecklas och ansamlas, vilket hindrar de processer som reglerar alla system i kroppen – något som kallas homeostas. Detta minskar i sin tur kroppens förmåga att reparera sig själv, vilket orsakar kronisk och låggradig inflammation och försämrar kommunikationen mellan cellerna.
Denna molekylära skada, i kombination med:
– Epigenetiska förändringar och störningar i genuttrycket –aktiveringen och avaktiveringen av generi våra celler fungerar inte som den ska. Det är som ett styrsystem som ska reglera hur och när våra gener utför sina uppgifter och producerar de funktionella molekyler som kroppen behöver för att fungera effektivt, men detta system fungerar inte som det ska.
– Störd hormonkommunikation– innebär att det system i vår kropp som använder hormoner för att skicka meddelanden mellan olika delar inte fungerar som det ska. Hormoner är som kroppens budbärare som talar om för olika delar vad de ska göra.
… driver åldrandeprocessen.
Inflammationens inverkan på åldrandet
Allt fler forskningsrön tyder på att molekylär inflammation också spelar en avgörande roll för åldrandeprocessen.”Inflamm-aging”är den term som används för att beskriva en låggradig, kronisk och systemisk inflammation i samband med åldrandet, vilken uppstår utan att någon diagnostiserbar infektion föreligger.
Kronisk inflammation beror ofta på en ansamling av skadade celler och molekyler. När dessa skadade beståndsdelar blir för många har kroppen svårt att avlägsna dem på ett effektivt sätt. Detta kan leda till överdriven inflammation.
Kronisk inflammation aktiverar kontinuerligt immunsystemet, vilket leder till utsöndring av inflammatoriska molekyler och fria radikaler. Dessa ämnen kan orsaka oxidativ stress och skada celler, proteiner och DNA. Med tiden ackumuleras dessa skador, vilket bidrar till att vävnader och organ försämras. Det kan till och med få immunsystemet att felaktigt attackera kroppens egna vävnader, vilket leder till autoimmuna sjukdomar.
Det kan också hämma stamcellernas funktion, vilket är avgörande för att reparera och regenerera vävnader. Detta leder till att kroppens förmåga att upprätthålla och ersätta skadade celler försämras, vilket i sin tur bidrar ytterligare till åldrandet.
Inflammation i hjärnan, så kallad neuroinflammation, kan leda till att nervceller dör och försämra de kognitiva funktionerna.
Oxidativ stress
Fria radikaler är instabila molekyler som kan skada cellerna i kroppen. De har ett oparigt elektron, vilket gör dem mycket reaktiva i förhållande till andra molekyler. Reaktiva syreföreningar (ROS) är fria radikaler som innehåller syre. Båda bildas naturligt i kroppen under processer som andning och ämnesomsättning. Även om de kan orsaka cellskador spelar de också en roll i viktiga kroppsfunktioner, till exempel när det gäller att bekämpa infektioner. Det är viktigt att kroppen upprätthåller en balans, eftersom för många fria radikaler eller ROS kan leda till oxidativ stress.
Oxidativ stress angriper viktiga cellkomponenter som DNA, fetter och proteiner, vilket leder till mutationer, störningar i cellernas funktion och till och med celldöd. Denna cellulära förödelse bidrar i hög grad till åldrandeprocessen genom att försämra vävnadsreparation och -regenerering samt störa den normala cellmetabolismen (energiproduktionen).
Som nämnts ovan utlöser denna oxidativa skada även kronisk inflammation, vilket är en avgörande faktor vid många åldersrelaterade sjukdomar, såsom åderförkalkning, diabetes och neurodegenerativa sjukdomar som Alzheimers och Parkinsons sjukdom.
Dessutom bryter oxidativ stress ned kollagenet i huden, vilket leder till rynkor och förlust av elasticitet.
Telomerernas och telomerasens roll i åldrandet
I ändarna på alla DNA-kromosomer finns specialiserade DNA-buntar som kallas telomerer och som består av tusentals upprepade DNA-sekvenser.
Hos människor och däggdjur har en del av vårt DNA, som kallas telomerer, ett specifikt mönster. Telomerer är som skyddande lock i ändarna av våra kromosomer. De är speciella eftersom de har en del som sticker ut, ungefär som en svans, som ser ut som skadat DNA. Men den här svansen finns faktiskt där för att hjälpa till att skydda telomererna. Hos människor och vissa djur fäster den här svansen vid andra delar av vårt DNA och bildar slingor som hjälper till att skydda telomererna. Dessutom finns det vissa proteiner i ändarna av telomererna. Dessa proteiner är viktiga eftersom de skyddar telomererna och förhindrar att de felaktigt repareras som om de vore skadat DNA.
Telomererna förkortas med tiden till följd av celldelningen, vilket beror på hur våra celler replikerar sitt DNA. Varje gång en cell delar sig måste den kopiera sitt DNA så att den nya cellen får en fullständig uppsättning. På grund av begränsningarna i DNA-replikationsprocessen kan dock kromosomernas yttersta ändar, där telomererna finns, inte kopieras fullständigt. Detta innebär att en liten del av telomeren går förlorad varje gång cellen delar sig. Efter många celldelningar ackumuleras denna förlust, och telomererna blir gradvis kortare.
När telomererna blir för korta blir kromosomerna utsatta för skador och kan smälta samman med andra kromosomer. Detta kan leda till genetisk instabilitet, funktionsstörningar i cellerna och så småningom cellåldrande eller celldöd. Att mycket korta telomerer inte längre kan skydda DNA:t är en avgörande faktor i åldringsprocessen på cellnivå och bidrar till organismens allmänna åldrande.
Allteftersom fler och fler celler når detta tillstånd eller dör, minskar kroppens förmåga att regenerera och reparera vävnader. Denna gradvisa förlust av cellfunktion och regenerativ förmåga är en grundläggande del av åldrandeprocessen.

Cellåldrande och dess inverkan på åldrandet
Cellåldrande är den process genom vilken celler slutar att dela sig. Dessa celler dör dock inte när de egentligen borde göra det. Istället kvarstår de i kroppen och utsöndrar ämnen som utlöser kronisk inflammation. Denna process kan pågå under lång tid och sprida inflammationen i hela kroppen, vilket i sin tur skadar närliggande celler.
Antalet åldrande celler i kroppen ökar med åldern. Eftersom även immunförsvaret blir mindre effektivt med åldern ansamlas dessa åldrande celler. När detta sker kan de hämma kroppens förmåga att motstå sjukdomar och stress, läka skador och upprätthålla en sund kognitiv funktion.
Cellåldrande har kopplats till en rad åldersrelaterade tillstånd, däribland hjärt- och kärlsjukdomar, cancer, diabetes, Alzheimers sjukdom, demens, benskörhet och artros. EnligtNational Institute on Aging är det också kopplat till försämrad rörlighet, kognitiv förmåga och synförmåga.

Hormonella förändringar
Hormonella förändringar erkänns i allt högre grad som en annan viktig faktor som bidrar till åldrandet. När vi åldras förändras balansen och nivåerna av hormoner i kroppen, en process som ofta kallas”åldrandets endokrinologi”.
Dessa hormonella förändringar kan påverka olika kroppsfunktioner. Till exempel kansjunkande nivåer av hormoner som östrogen och testosteronleda till minskad bentäthet, förändrad hudelasticitet och minskad muskelstyrka. Denna förändring i hormonnivåerna kan också påverka ämnesomsättningen, vilket leder till förändringar i kroppssammansättningen, såsom ökad fettansamling ochminskad muskelmassa.
Dessutom spelar hormoner en avgörande roll förregleringen av humör, energinivåer och kognitiva funktioner. Förändringar i hormonnivåerna kan därför bidra till humörsvängningar, trötthet och en försämring avde kognitiva förmågorna, vilket ofta observeras hos äldre vuxna.
Hormonella obalanser kan också förvärra andra åldersrelaterade tillstånd. Till exempel kanen minskad insulinkänslighettill följd av förändrade hormonnivåer öka risken för typ 2-diabetes. På samma sätt kan förändringar i sköldkörtelhormonerna påverka ämnesomsättningen, vilket i sin tur påverkar den totala energinivån och vikten.
Dessutom spelar hormoner en avgörande roll för regleringen av kroppens stressreaktion. Åldersrelaterade hormonförändringar kan göra att kroppen har svårare att hantera stress, vilket i sin tur kan leda till ökad känslighet för stressrelaterade hälsoproblem.
Genetikens roll för livslängden
Forskningen om genernas roll för livslängden ärfortfarande ett område under utveckling. För närvarande uppskattas det att omkring en fjärdedel av variationen i människors livslängd bestäms av gener, däribland APOE, FOXO3 och CETP. Inte alla dessa gener återfinns hos individer med särskilt lång livslängd, men det har framförts teorier om att varianter av en rad gener – både identifierade och oidentifierade – samverkar för att främja både en lång livslängd och en längre hälsosam livslängd.
Några av de viktigaste generna som påverkar livslängden hos människor är bland annat:
- SIRT1: SIRT1-genen kodar för proteinet sirtuin 1.
- SIRT3: SIRT3-genen kodar för proteinet sirtuin 3.
- SIRT6: SIRT6-genen kodar för proteinet sirtuin 6.
- FOXO3: FOXO3-genen kodar för proteinet forkhead box O3.
- AMPK: AMP-aktiverat proteinkinas (AMPK).
AMPK är en typ av protein som samverkar med tre viktiga molekyler: den katalytiska alfa-subenheten och två hjälpmolekyler som kallas de regulatoriska gamma- och beta-subenheterna. Den katalytiska alfa-subenheten leder processen, och de regulatoriska subenheterna bidrar till att säkerställa att processen genomförs på bästa sätt. Generna PRKAA1 och PRKAA2 bildar den katalytiska subenheten. Generna PRKAB1, PRKAB2, PRKAG1, PRKAG2 och PRKAG3 bildar de regulatoriska subenheterna. AMPK upprätthåller homeostas, reglerar cellernas energianvändning, minskar inflammation, stöder metaboliska vägar och processer samt främjar autofagi och ett hälsosammare åldrande.
mTOR-genen, eller ”mechanistic target of rapamycin”, är en annan viktig faktor i åldrandet.Forskningenlyfter fram mTOR som en avgörande regulator av åldrandet och livslängden, eftersom den stöder cellmetabolismen och kopplar samman näringsupptäckt med de cellulära processer som styr cellernas utveckling och förökning. mTOR spelar en roll i en rad viktiga cellulära processer som är kopplade till åldrandet, däribland näringsupptäckt, autofagi, mitokondriell funktion och dysfunktion, cellulär senescens samt stamcellernas funktion.
Nikotinamidadenindinukleotid,eller NAD+, är ett koenzym och kodas därför inte av några specifika gener. Det finns dock vissa gener som är involverade i dess syntes, däribland NAMPT (nikotinamidfosforibosyltransferas), som är ett hastighetsbegränsande enzym i NAD+-återvinningsvägen. NAD+-nivåerna sjunker naturligt med åldern, och denna minskning har kopplats till en rad åldersrelaterade sjukdomar, däribland cancer, metaboliska sjukdomar, sarkopeni och kognitiv försämring.

Mer än bara en biologisk process
Åldrandet är en komplex kedja av biologiska interaktioner mellan celler, molekyler, proteiner, enzymer, gener och yttre faktorer såsom miljö och livsstil. Även om den takt med vilken vi åldras åtminstone till viss del är bestämd av vår genetiska uppsättning, spelar miljöfaktorer fortfarande en avgörande roll när det gäller att främja eller motverka åldersrelaterade tillstånd och sjukdomar.
I slutändan kan en hälsosam kost och livsstil, där man prioriterar fysisk aktivitet och begränsar beteenden som orsakar inflammation – såsom alkoholkonsumtion och rökning – bromsa den naturliga åldringsprocessen, medan vissa åtgärder, såsom NAD+-tillskott, kan förbättra hälsolivslängden och livskvaliteten ytterligare.

Jade Mihalicz
Näringsterapeut och hälsoförfattare